Presentation: Magdalena.
Som sagt heter jag då Magdalena jag e 12 år men fyller 13 1 november. Jag har haft hund sen jag var 5 totalt 4 hundar. Jag rider också på Enskede RS och har ridit i 6 år totalt. Jag spelar även tvärflöjt och har gjort det 1 ½ år.
Som person är jag väldigt rolig skrattar åt typ allt och älskar att flumma. Jag har många kompisar både från skolan, stallet och andra ställen som jag umgås med så fort jag har tid.
Så till mina hundar då:
När jag var 5 år gammal köpte vi en hund från en kompis till min mamma som var hunduppfödare. Marion hette hon, hunden alltså, och var 3 år gammal när vi köpte henne, vi hade henne tills jag var 7 då hon blev agressiv mot oss och andra hundar så pass mkt att vi var tvungna att avliva henne. Halvår senare tar vi kontakt med mammas kompis, Karin, och berättar vad som hänt och undrar om hon har nåogn annan hund till salu men det visar sig att Karin har sålt alla sina hundar till en annan person, Lena, som bodde nära vårat landställe så vi kontaktar henne och precis då har en av hennes hundar Wippan kallades hon fått valpar så vi åker och kollar och bestämer oss för den minsta hunden som skulle heta Ludde.
Så 8 veckor efter det åker vi och hämtar Ludde och allt flöt på, vi hade ju haft hund tidigare och båda mina föräldrar hade vuxit upp med hund. När Ludde blev 1 år började vi träna Agility och det gick inte så bra för han va direkt inte en talang. Men sommaren han fylld fyra, när jag var 11 så började han halta på höger fram, vi visste inte varför så efter ett tag åker vi till vetrinären men dom hittar inget fel och tror bara att det troligtvis var en ströckning eller liknande så hon säger åt oss att han ska vila i 2 veckor oc sen skulle det gå över, så vi åkte hem och Ludde fick vila i två veckor. Efter två veckor slytade han halta så vi började smått träna lite men efter bara en vecka börja han haalt igen och då provade vi med 2 veckors vila, men den här gången sluta han inte halta så vi åker till en annan vetrinärklinik men dom visste inte heller vad det var, dom tog massa prover men allt blev negativt. Så dom ger oss , jag tror det var cortizon tabletter, som vi skulle ge honom 2 gånger om dagen och se om det funka och det gjorde det han sluta halta men så fort vi sluta ge honom tabletterna börja han halta igen så vi åkte in igen och fick en annan sorts tabletter som vi skulle prova och det funka så länge han gick på tabletter sluta han halta och då våren 2010 gick allt jätte bra vi började träna agility igen och som tur var började han inte halta igen. Men sen i september började han halta igen trots tabletterna så vi åker till vetrinären som fortfarande inte vet vad det är och skickar oss till små djurs kliniken i strömsholm.
vanligtvis fick man tid inom en månad men vi fick tid redan måndagen veckan efter klockan 9 på morgonen och det hördes på dom att det var allvarligt. Så på strömsholm fick vi diagnosen.
Han hade skelettcancer i en nercentral till högra frambenet..............Den dagen den 4 ocktober kommer jag minnas HELA mitt liv, för det var dagen vi avlivade min bästa vän. Och det värsta var att vetrinären som sa att vi var tvungna att avliva honom sa att det var ett mirakel att han bara inte hade lagt sig ner och dött, så ont hade han. Hans tumör var lika stor som min pappas handflata, jättestor. I det ögonblicket kände jag mig jätte taskig att vi inte hade gjort det här tidiagre, men det var inget vi kunde ändra på...............
Så 2 veckor senare köpte vi en ny hund Zingo. Vi hade försökt att klara oss igenom det men hela min värld rasades samman den dagen. Dagen efter vi avlivade Ludde, gick jag till skolan igen, det var nog det dåligaste beslutet jag någon sin gjort. Mina betyg sjönk så jag fick IG i nästan alla ämnen för jag klarade inte av att vara i skolan utan att hata alla andra, hata dom för att alla var så glada och gick omkring och skratta och det kändes som dom gjorde det bara för att reta mig. Jag hade ingen rätt att hata dom det vet jag men just då kändes det rätt, jag ville ha någon att skylla på, att säga till den personen att allt var dens fel och att den personen skulle göra allt tillrätta igen men den ända personen jag kunde skylla på var mig själv.
Jag tilbringade hela vårterminen med att träna Zingo och försöka höja mina betyg men det gick inte så värst bra nu har jag ett genomsnitts betyg på G+ vilket kändes som en hel livstid att bygga upp men det tog bara en termin. Under vårterminen slutade jag gråta över att ha förlorat Ludde och jag satsade mer på Zingo och sommaren 2011 var jag på ett hundläger med Frida Binette. Det var ett jätte bra läger och jag och Zingo lärde oss jätte mkt.
Idag saknar jag fortfarande Ludde och när jag tänker på honom börjar jag inte gråta längre, men jag kommer alltid sakna honom.
H&K
Maggan
Som person är jag väldigt rolig skrattar åt typ allt och älskar att flumma. Jag har många kompisar både från skolan, stallet och andra ställen som jag umgås med så fort jag har tid.
Så till mina hundar då:
När jag var 5 år gammal köpte vi en hund från en kompis till min mamma som var hunduppfödare. Marion hette hon, hunden alltså, och var 3 år gammal när vi köpte henne, vi hade henne tills jag var 7 då hon blev agressiv mot oss och andra hundar så pass mkt att vi var tvungna att avliva henne. Halvår senare tar vi kontakt med mammas kompis, Karin, och berättar vad som hänt och undrar om hon har nåogn annan hund till salu men det visar sig att Karin har sålt alla sina hundar till en annan person, Lena, som bodde nära vårat landställe så vi kontaktar henne och precis då har en av hennes hundar Wippan kallades hon fått valpar så vi åker och kollar och bestämer oss för den minsta hunden som skulle heta Ludde.
Så 8 veckor efter det åker vi och hämtar Ludde och allt flöt på, vi hade ju haft hund tidigare och båda mina föräldrar hade vuxit upp med hund. När Ludde blev 1 år började vi träna Agility och det gick inte så bra för han va direkt inte en talang. Men sommaren han fylld fyra, när jag var 11 så började han halta på höger fram, vi visste inte varför så efter ett tag åker vi till vetrinären men dom hittar inget fel och tror bara att det troligtvis var en ströckning eller liknande så hon säger åt oss att han ska vila i 2 veckor oc sen skulle det gå över, så vi åkte hem och Ludde fick vila i två veckor. Efter två veckor slytade han halta så vi började smått träna lite men efter bara en vecka börja han haalt igen och då provade vi med 2 veckors vila, men den här gången sluta han inte halta så vi åker till en annan vetrinärklinik men dom visste inte heller vad det var, dom tog massa prover men allt blev negativt. Så dom ger oss , jag tror det var cortizon tabletter, som vi skulle ge honom 2 gånger om dagen och se om det funka och det gjorde det han sluta halta men så fort vi sluta ge honom tabletterna börja han halta igen så vi åkte in igen och fick en annan sorts tabletter som vi skulle prova och det funka så länge han gick på tabletter sluta han halta och då våren 2010 gick allt jätte bra vi började träna agility igen och som tur var började han inte halta igen. Men sen i september började han halta igen trots tabletterna så vi åker till vetrinären som fortfarande inte vet vad det är och skickar oss till små djurs kliniken i strömsholm.
vanligtvis fick man tid inom en månad men vi fick tid redan måndagen veckan efter klockan 9 på morgonen och det hördes på dom att det var allvarligt. Så på strömsholm fick vi diagnosen.
Han hade skelettcancer i en nercentral till högra frambenet..............Den dagen den 4 ocktober kommer jag minnas HELA mitt liv, för det var dagen vi avlivade min bästa vän. Och det värsta var att vetrinären som sa att vi var tvungna att avliva honom sa att det var ett mirakel att han bara inte hade lagt sig ner och dött, så ont hade han. Hans tumör var lika stor som min pappas handflata, jättestor. I det ögonblicket kände jag mig jätte taskig att vi inte hade gjort det här tidiagre, men det var inget vi kunde ändra på...............
Så 2 veckor senare köpte vi en ny hund Zingo. Vi hade försökt att klara oss igenom det men hela min värld rasades samman den dagen. Dagen efter vi avlivade Ludde, gick jag till skolan igen, det var nog det dåligaste beslutet jag någon sin gjort. Mina betyg sjönk så jag fick IG i nästan alla ämnen för jag klarade inte av att vara i skolan utan att hata alla andra, hata dom för att alla var så glada och gick omkring och skratta och det kändes som dom gjorde det bara för att reta mig. Jag hade ingen rätt att hata dom det vet jag men just då kändes det rätt, jag ville ha någon att skylla på, att säga till den personen att allt var dens fel och att den personen skulle göra allt tillrätta igen men den ända personen jag kunde skylla på var mig själv.
Jag tilbringade hela vårterminen med att träna Zingo och försöka höja mina betyg men det gick inte så värst bra nu har jag ett genomsnitts betyg på G+ vilket kändes som en hel livstid att bygga upp men det tog bara en termin. Under vårterminen slutade jag gråta över att ha förlorat Ludde och jag satsade mer på Zingo och sommaren 2011 var jag på ett hundläger med Frida Binette. Det var ett jätte bra läger och jag och Zingo lärde oss jätte mkt.
Idag saknar jag fortfarande Ludde och när jag tänker på honom börjar jag inte gråta längre, men jag kommer alltid sakna honom.
H&K
Maggan
Kommentarer
Trackback
